Lulefalan.blogg.se

Det är inte ofta, men ibland blir jag alldeles rosenrasande. Till exempel igår när jag var påväg till min kör efter jobbet. Min vrede berodde på ett par olika faktorer som resulterade i en ilsken Sara som vände cyklen 180 grader och vägrade gå på kören (inte för att det var något fel på den egentligen)

 

Nej så här låg det till.

Dagen hade inte startat något vidare i och med att jag försov mig något så erbarmligt länge. På skolan börjar jag ju först 12.30, vilket i vanliga fall ger mig tid på morgonen att skrutta runt, städa, träna eller blogga (nu händer det inte så ofta som jag skulle vilja, men men). Men just denna morgon vaknar jag 12.32, dvs jag skulle redan varit på jobbetvid den tiden. Så jag flyger ur sängen, fortfarande nyvaken och nästan yr för att jag sovit så länge, kastar mig på cykeln och ger mig av mot skolan.

 

Till historien hör också att min cykel har krånglat de senaste dagarna. Kedjan har hoppat av en gång varje dag och denna morgon är inget undantag. Nu har jag dock lärt mig fixa den så snabbt så det är inget större problem, men vid jämna mellanrum fastnar också mitt byxben i kedjeskyddet och jag blir vettskrämd och svär högt varje gång. Tillslut kommer jag ändå fram till skolan.

 

Jobbet var bra, barnen verkade faktiskt lite mer harmoniska och lugna än de brukar vara och förutom det faktum att jag inte fått i mig mer än ett äpple till frukost/lunch så känns allting bra.

 

Det är föst när jag slutar som nästa våg av irritation kommer. Det är när Snigel och Taylor skickar skärmdumpar från sociala medier i vår gemensamma chatt. Dessa bilder berör den idiotiska abortlagstiftningen som nyligen gått igenom i Alabama. Vi tre är så upprörda av den och diskuterade problemet i onsdags och när jag får dessa bilder väcks vreden jag känner gentemot idioterna på nytt.

 

Så, sur som ättika påbörjar jag min millånga cykeltur på min förbannade cykel, till en körrepetition jag inte är så sugen på (bara för att jag hellre skulle vara ledig och ta det lugnt en kväll). Efter drygt en kilometer hoppar kedjan av för andra gången idag, och då brister det för mig. Först svär jag en lång och ful ramsa och när jag har fixat fanskapet vänder jag på steken och cyklar hem istället. Som tur är hade min lokala cykelverkstad fortarande öppet och jag fick lämna in cyklen på service.

 

Väl hemma får jag i mig lite mellanmål och kan varva ner framför en tvserie innan jag går till matbutiken för att handla middag. Vreden har släppt och jag lagar mig en god pasta med tomat- och zuccinisås.

Livet känns lättare att leva och vetskapen om att cykeln är på lagning ger mig frid i själen.